The most depressing erotic novel ever. Now in Swedish.
Det var uppenbart att jag bara var ännu en kuk, varken först eller sist, som la sig till plats mellan hennes innanlår. Det tog mig inte många minuter av konversation tidigare på kvällen att inse att denna mademoiselle inte var någon direkt exklusiv klubb där bildade karlar jobbade hårt för att få tillgång till. Faktum var nog som så att hon legat mer än jag gjort, trots våran ålderskillnad.
Jag gissade på två års ålderskillnad.
Kanske tre.
Tre lät bra, då skulle hon vara tjugo.
Hon såg bra mycket vuxnare ut än tjugo, men det var någonting i hennes sätt som fick det låta ytterst märkligt att hon skulle vara ens över tjugo.
Hon sa att hon var från Rydaholm men bodde i Växjö, där hon skulle plugga.
Aha, högskola. Hon var alltså minst nitton då, skulle börja plugga till hösten.
Nitton och tjugotre, det är en hyfsad gräns.
Det var acceptabelt utan att skulle orsaka mig någon större ångest.
Hon hånglar upp mig hela vägen till övervåningen, vi tafsar så vi nästan lämnar blåmärken på varandra.
Hon är söt, övertygad om att hon är mognare och känslokallare än vad hon egentligen är.
Vi diskuterade tidigare på kvällen att det är jobbigt med människor som inte förstod en pik, med människor som alltid ville mer än bara en kväll. Fröken Vinter ansåg sig själv vara ytterst känslokall då hon kunde vandra från karl till karl, kväll till kväll utan att känna känslor för någon.
Jag ville berätta för henne att hon en dag skulle bli frälst också, att hon en dag skulle tugga lidelsens grus och ställa sig i ledet bland oss andra hjärtekrossade. Vi andra som också ansåg oss vara fullständigt likgiltiga inför kärleken.
Det var nog under denna diskussionen jag konstaterade att hon inte var äldre än tjugo. Max tjugoett.
Hon sliter in mig i ett barnrum. Ett rum med fluffiga mjukisdjur i rosa sittstolar från Ikea.
Ett rum med hästar, hundar, kaniner, hamstrar och ett marsvin på väggarna.
Allt är rosa.
Allt är gulligt.
Allt är tjejigt.
Ångest.
Jag vet vems rum detta är.
Fitta.
Fuck.
Luder.
Festen hålls hos en av mina kamrater.
Vi har inte talats vid så mycket sen jag flyttade till Karlskrona, men nu när min kära före detta fästmö inte längre vill ha mig i hennes närhet, så har jag flyttat hem till Småland igen.
Min kamrat har en lillasyster, jag har alltid tyckt om henne skarpt. Hon är snäll, älskar små fluffiga gulliga saker och har världens sötaste lilla leende. När jag umgicks med Kamraten som mest så hade Lilltösen slagit ut en framtand och det är så jag minns henne.
Liten, söt, utan framtand men med det sötaste lilla leendet en liten tjej kan frammana.
Detta är hennes rum.
Det har inget lås.
Hennes överkast har en rosa Disney prinsessa iförd tiara på.
Min konstanta ångest över att jag inte är den människan jag önskar jag var kryper sig upp starkare i halsen på mig.
Den upphetsning jag kände över Fröken Vinter för 30 sekunder sen är som bortspolade, allt jag har kvar är en stark avsmak i mitt egna umgänge.
Fy fan vad jag hatar mig själv i stunder som denna.
Jag kommer att ligga med någon jag inte känner, en tillfredsställande men värdelös kakofoni av smask, stön pust och stötljud.
Jag kommer dela denna stund med någon som inte är min typ.
Någon som inte vet vem Descartes är. Någon som inte har en aning om vad som egentligen sker då man bryter den fjärde väggen. Någon som inte skulle känna skillnad på Jack Daniels och The Famous Grouse.
Satan.
Jävlar.
Hora.
Jag stänger dörren efter oss, hon ber mig släcka lyset.
Alltid ska man släcka lyset.
En kvinna är redo att ligga med dig, men hon vill inte att du ska se henne naken.
Aldrig förstått det där.
En gång förklarade en väninna att hon hatade doggy-ställningen (hatar det ordet, för övrigt) för att hon inte ville att männen hon låg med skulle se hennes rövhål.
Kommer aldrig förstå mig på kvinnor, någonsin.
Ibland undrar jag om det kanske inte vore för det bättre, jag tror jag lever ett rikare liv utan att öppna den Pandoras Box som är kvinnans förstånd.
Hon för mig till sängen och vi kysser varandra, sådär tafatt och klumpigt man gör när man är full.
Hon smakar rök och vin.
Vinnande kombination.
Påminner om bakfylla, sopor och alkoholiserad äldre herre.
Vid detta laget är jag trött på den här skiten.
Jag vill se henne i den fullständiga födelsedräkten.
Helst nu.
Helst för en liten stund sen.
Jag sliter av henne alla lager kläder med snabbhet och vigör som om jag inte hade gjort annat än klätt av fulla fruntimmer i hela mitt liv.
Vilket för övrigt är en halvsanning, ingenting jag gärna spatserar med – men jag är vansinnigt charmig när jag är under influensen av diverse substanser.
Jag är tvungen att blinka och titta igen när jag knäppte upp hennes behå.
Detta kan fan inte stämma.
Hon hade schyssta lökar, det visste jag, det såg jag genom kläderna redan, men det här är ju helt sjukt.
Jag har lite diskret kastat behån på golvet, precis så att jag kan nå lappen. Jag tar av henne trosorna och låtsas att jag ska lägga dom lite fint på golvet, så jag kan titta en närmre titt på lappen.
Jag inser när jag gör detta att detta är mig i ett nötskal. Fascinerad av små värdelösa saker.
Det fullständiga intresse jag har för detaljer som gränsar till perversion hämtar tillbaka lite av mitt självförakt, någonting jag lyckats ignorera under avklädningen.
Framför mig har jag en vansinnigt attraktiv kvinna, en riktig Venus, en kvinna som troligtvis fått utstå suktande blickar sedan tidig pubertet från män i alla åldrar.
Det är inte konstigt att någon som varit objekt för karlars lustar sedan tidiga tonåren blir en människa vars liv bottnar i alkohol, cigaretter, dålig musik och sex.
Åttio DD står det.
Åttio DD
Jag har faktiskt sett större, men inte på ett sådant här bra exemplar av gener.
Jag har faktiskt legat med kvinnor som har större, men på något konstigt sätt så passar hennes bröst på henne på ett sätt jag inte sett på någon människa sen min kära före detta fästmö.
Min kära före detta fästmös var snyggare.
Hon är söt, hon är faktiskt rätt trevlig och till och med lite rolig. Hade jag varit en vanlig dödlig så hade hon varit en riktig nia. Kanske en tia.
Hon har höfter och midja som om de vore svarvade, lagom långa ben och de där brösten.
De där vansinniga brösten, jävlar.
Satan.
Jag kan inte kontrollera mig och förvandlas till en stor sugkopp. Allt jag kan tänka på är att jag vill ha de där brösten i min mun. Jag önskar att min mun vore större, jag önskar jag kunde få plats med båda två samtidigt. Nu får jag nöja mig med en i taget.
Efter ett tag av pillade sugande och tunga andningar så startar jag oralsexvalsen.
Den där skitirriterande jävla tjejvalsen då man börjar högt på kroppen, helst en kyss, medans du gnuggar hennes nedre delar lätt.
Sen ska man valsa sig ner med munnen, kyss till kind, till öra, till hals, till nyckelben, till bröst, till bröstkorg, till mage, till navel, till höft, till venusberg, till lår och sedan så ska man bete sig som om man bara råkade hitta en fitta där att suttla ner.
Kan aldrig bara vara rak, kan aldrig bara köra ner huvudet direkt.
Jag har tappat bort min hårtofs någon gång under kvällen, jag brukar göra det då jag är full.
Mitt långa raka hår är överallt och tydligen så kittlas det, så hon ger mig sin hårtofs.
Förut hade jag alltid problem med det där, då jag delar diverse artiklar med fruntimmer, hårsnoddar, borstar och oftast balsam eftersom jag behöver kunna borsta skiten med. Kändes lite omanligt på något vis, som om jag berövade mig själv en del av mitt manliga jag med mitt långa hår. Men inte längre. Min oförmåga att klippa mig är en dålig ovana som har blivit en utav mina kännetecken bland människor jag känner.
Med van hand sätter jag upp en tofs och fortsätter.
Jag är precis där jag vill vara, i skrevet på någon vars lidelser jag kan hänge mig till.
Någon som med sitt stön och gny kan få mig på andra tankar än allt i mitt liv jag är missnöjd med.
Någon gång i tiden så var det någon person som bestämde att man på något sett har en maktposition utöver den som ger en oralsex. Som man har någon äganderätt på en människa eftersom det är de som ger dig njutning, som om man bara tar emot. Som munnen inte var en erogen zon alls och att man endast utförde oralsex för motpartens njutning.
Nej, tack. Jag är precis där jag vill vara. Det är jag som har kontrollen över hennes lidelser och det är mina impulser som kontrollerar hennes hänryckningar. Hennes hänförelse ligger helt i mitt våld.
Jag har alltid älskat oralsex, det är riktigt slabbigt och slemmigt för det mesta, men jag älskar hur välvårdade kön både luktar och smakar. Det är någonting väldigt… Grottmänniska över det hela.
Att man använder mer än bara synen till att känna någonting.
Oftast idag så är det bara vid måltider vi använder mer än 2 sinnen samtidigt, men under oralsex så använder jag precis alla sinnen. De förtjusta tjuten tar jag in, smakerna, dofterna, jag känner med fingertopparna på så många ställen jag hinner med utan att det blir osexigt och jag har alltid älskat att smygtitta på bröstkorgen under akten, att se någons andning gå från upphetsning till orgasm har alltid fascinerat mig.
Hon kommer.
Den var fejk.
Jag låtsas som om jag inte förstod denna sociala interaktion och spelar dum. Jag ser nöjd ut och jag ser i hennes ögon att hon är helt övertygad om att hennes charad har gått obemärkt förbi.
Kvinnor fejkar orgasmer, jag bryr mig inte särskilt. Jag tycker det hade varit lättare om dom bara sa att jag skulle sätta på dom istället eller göra någonting de gillar mer.
Det är detta jag föredrar med män.
Om man gör någonting som man skulle kunna göra bättre, även om det bara är någonting temporärt, en snabbis på krogtoaletten, så kommer de berätta för dig hur de vill ha det.
Jag har ingenting emot detta, jag slås inte ner av sånt alls utan jag ser det väl snarare som en självklarhet att man ser till att man har det så skönt som möjligt.
Nu börjar jag ta av mig, konstigt nog inte särskilt upphetsad alls.
Detta kan vara en av de snyggaste kvinnorna jag legat med.
Eller fast…
Nej, nej det är det ju egentligen inte alls det, men hon är väldigt tjusig och jag tycker att hon är vacker. Under hela akten så har jag lett och fnissat, delvis för att jag finner min hela inre monolog spritt språngande galen, men också för att jag älskar att se nakna människor. Jag tycker att den nakna kroppen är vacker och med eller utan sexuell interaktion så anser jag att den är fin.
Det gör mig glad och fnissig.
Så nu tar jag av mig mina kläder och sliter med de där förbannade skinnyjeansen. Fan va jag hatar skinnyjeans. Sitter ta mig fan fast på vaden som om de vore fastsydda. Skitbyxor.
Jag fnissar åt mitt byxproblem.
Fröken Vinter undrar vad det är jag skrattar över hela tiden.
Jag tänker en lång rad tankar om vad jag ska svara på det, alla ärliga svaren jag skulle kunna ge men jag nöjer mig med att påpeka att hennes avklädda lekamen och att hennes njutning ger mig nöje till den punkt att jag måste få ur mig det, annars skulle jag nog explodera.
Jag filosoferar kvickt över hur hon hade reagerat om jag hade svarat vad jag egentligen känner inför henne, mig själv och resten av världen.
Konstaterar att mina tankar troligtvis är de osexigaste i världen.
Fröken Vinter har varit med förut, hon tar upp en av två kondomer ur sin ficka.
Två kondomer, trots att hon bara är här för ikväll och åker tidigt imorgon.
Jag försöker trä på den första kondomen, men det funkar inte.
Det faktum att jag inte tycker om mig själv särskilt, reflekteras i en oförmåga att få erektion.
Det och ölen är de grymma kumpaner som sätter käppar i hjulen för ett undermåligt ligg i Lilltösens nittio centimeter breda säng.
Dessutom är kondomen för liten.
Jag har aldrig riktigt reflekterat över min storlek som så. Jag har alltid bara köpt lite större kondomer och aldrig riktigt mätt den förrän min kära före detta fästmö mätte den med tumstock.
Jag är kroppsligt medel lång, men jag är en bra bit över snittet på undervåningen. Till den grad att jag måste ha ansvar för mina egna kondomer. Givetvis har jag inga sådana med mig, sånt är för bättre människor, människor som klarar av ansvar över sig själv och som tänker i förväg. Människor som räknar med att allt inte är en ekvation som alltid följer bestämda mönster och som ser livet som variabler snarare än konstanter.
Jag förklarar för Fröken Vinter att jag inte kan genomföra samlaget, jag har druckit för mycket.
Halvsanning.
Nu bryter Fröken Vinters osäkerhet igenom lite, jag har lyckats ana den under den välagerade och välpolerade kalla yta, men den finns där. Hon är ju trots allt kvinna, den kommer alltid finnas där. Rädslan av att inte räcka till.
Idag så ska kvinnor inte längre bara vara kvinnor, de ska vara starka självständiga individer som helst har sitt eget företag och en man som bakar bröd. Den feministiska falangen har gjort om hela genusdiskussionen till någonting helt snedvridet, det de egentligen har gjort är att byta ut de gamla könsrollerna mot nya. Har alltid funnit det konstigt som fan, hur man som hemmafru skulle vara oförmögen till att vara feminist. Att du som blonderad, översminkad och silikonad knulldocka inte skulle kunna vara feminin, medan du hyllas om du bränner din behå och slutar raka benen.
Hela genusdiskussionen är fullständigt vanvettig.
Fröken Vinter konstaterar att hon minsann inte räcker till.
Jag konstaterar att hon mer än räcker till och att detta faktiskt är helt mitt problem.
Jag kan säga det utan att ljuga, för det är mitt problem. Min totala oförmåga att bara se saker för vad de är utan att utgå ifrån den människa jag vill vara, snarare än den jag är, är det ju faktiskt som förstör vårat könsumgänge.
Jag säger att jag ber om ursäkt och tänker gottgöra henne genom att ge henne fler orgasmer. Jag ser på henne att hon är lite sårad, vilket jag förstår, men att idén om orgasmer låter som en bra plan.
Jag gör allt det där jag har lärt mig av min kära före detta fästmö och lyckas få henne att komma en handfull gånger.
När hon verkar någorlunda slutkörd och nöjd så pustar hon ut frasen ”Magic Fingers”.
Det gör mig helnöjd.
Jag mår bra i mig själv, konstigt nog. Hela situationen är en situation jag finner vidrig, jag ligger i Lilltösens säng, besudlar den för mitt egna höga nöjes skull och jag smutsar nere henne för mitt inre öga. Min inre tanke om Lilltösen kan inte längre undvika att kopplas till den där gången med Fröken Vinter.
Men jag lyckas bortse från det, lyckas trycka undan det någonstans där det bevisligen fanns plats och som blixt från klar himmel är jag plötsligt lite sugen på att begrava mina nedre regioner i hennes passande regioner.
Fröken Vinter ser på mig med någonting knullskt i blicken. Något rovdjursaktigt.
Dörren öppnas, lyset tänds.
Där satt den.
In kommer två av mina goda vänner.
Flinten frågar vad vi pysslar med, i min vrede av att blivit totalt snoppblockad så svarar jag schack.
Jag ser hur nöjd han är över det svaret.
Finsken frågar om vi ska ha någonting att äta.
Jag ber dem vänligast att gå ut, de gör de efter ett tag då de underhållt sig ett tag över våra horisontella nakna kroppar.
Jag suckar men är inte slak, trots att jag borde vara det.
Jag skrattar åt det absurda i hela situationen och sen kysser hon mig som om hon älskade mig.
Det vet vi båda att hon inte gör, jag är blott en i raden av många, men kyssen är den ärligaste kyssen jag fått av henne den kvällen. Hon är uppriktigt glad att vi ska ligga med varandra. Gör mig nöjd.
Eftersom kondomerna hon har är för små och jag inte har med några, trots att jag förväntas vara en fullvuxen människa och redan har varit med och röstat i två val.
Eller ja, jag har röstat i ett val. Jag kunde ha röstat i det andra också.
Men vi är båda så uppe i det hela så vi skiter i vilket.
Dessutom har jag redan observerat det där ärret hon har på insidan av armen, det man får då man sätter in en p-stav. Dessutom har hon den lilla utbucklan som kvinnor får då den fortfarande sitter i.
Inte alla tankar om aids, hiv, kondylom och flatlöss kunde i den stund hindra mig från att ta för mig.
Sängen är kort. Sängen är inte bred. Det är snetak.
Det känns som att ha sex i en kista.
Fullständigt övertygad om att detta skulle se komiskt snarare än sexigt ut på film. Skiter jag i.
Jag lyckas på något vänster få henne att komma, utan att ens riktigt försöka, detta påminner mig om att det borde vara dags för avslut snart.
Jag avslutar i en sörja på hennes mage, slänger på mig kalsongerna och hämtar en handduk åt henne. Jag hämtar dessutom två stora glas vatten åt henne, hennes röst började låta som halsen vore torr.
I nittiosängen ligger hon på min arm, med sin rumpa emot mig, fyllesnarkandes.
Hon är inte min typ. Hon är ytlig och lite av en sån människa som var högljudd och dryg i sina tidiga tonår. Hon är intresserad av mode och lyssnar på house-musik.
Suck.
Hon är typen som går ut på ställen man inte kan prata över den höga musiken och måste skrika rakt in i folks öron. Hon är ung och naiv och har en skev bild över vem hon är, hon är intellektuellt undermålig efter mina standards och dessutom är hon inte intresserad av något mer än en kväll.
Jag lägger min arm över henne och somnar.
Vaknar och fryser.
Kärringen har snott täcket men har sina svulstiga bröst hängandes precis ovanpå täcket.
Jag är på dåligt humör och jag behöver kaffe. Kaffe och frukost.
Hon luktar illa.
Jag påminns om min konstanta defekt att vara en helt annan person efter jag fått orgasm och hormonerna lugnat ner sig. Jag är, mot min vilja, en rätt elak person. Självisk och svinig.
Jag drar undan armen hon ligger på, inte sådär försiktigt och fint som man förväntas, utan i ett stabilt drag, inte snabbt så att det gör henne illa, men för att visa att jag är på dåligt humör.
Det är konstigt hur det fungerar egentligen, då man är på dåligt humör. Man har en konstant vilja att visa för världen vilket uselt humör man är på, det är ju trots allt resten av världens fel att man inte kan bete sig som folk. Man är ju arg.
Rationalisera känslor har jag alltid sett som ett efterblivet koncept. Har aldrig riktigt förstått det här med ”men, jag var ju så ledsen” eller ”men jag var ju så arg”. Finner det ytterst tamt och ser det mest som en ursäkt över att man inte ska behöva vara en vanligt funtad människa bara för att man inte lägger ner ork i att sätta logiken framför sitt känsloliv.
Så ännu värre är det då jag, världens jävla rövhål, rationaliserar min bakfulla ilska. Jag tror inte jag kan hata mig själv mer än just i denna stund. Skitliv.
Horjävla skitliv.
Piss.
Röv.
Kuk.
Smiter ner på undervåningen och ser att Kamraten är vaken. Bra.
Han har gjort kaffe. Ännu bättre.
Det finns frukost i kylen. Inte dumt alls.
Jag sitter och pratar med Kamraten och dricker kaffe, vi diskuterar gårdagen sådär som man gör. Hur full man var, vad man drack, i hur stora kvantiteter samt vad som egentligen hände efter att jag och Fröken Vinter smet upp på rummet.
Vi pratar en stund om allt och inget tills vi kommer in på ämnet körning. Någon måste köra bil.
Jag har inget körkort, konstateras, de andra är fortfarande fulla och har tydligen inte sovit. Jag föreslår att Fröken Vinter kan köra, trots att jag är fullt medveten om att hon inte alls är i stånd att köra.
Kamratens flickvän, som tydligen är nära väninna till Fröken Vinter, ger mig en förvirrad blick.
Det tar ett tag att koppla.
En sån blick ger man inte utan anledning, sen kommer orden ur hennes mun i samma sekund som jag inser.
Hon är inte arton.
Ångest och panik blandas starkt i min mage, för en halvtimme sen var jag övertygad om att jag inte kunde hata mig själv mer. Nu är vet jag att jag kan det.
Min hjärna sparkar bakut och min hela självbild faller.
Sjutton år.
Sjutton.
Sjutton och tjugotre är tydligen inte så farligt, säger Kamraten då han känner av min undertryckta panik. Han vet att jag inte är den människan jag vill vara, han vet vad jag tycker om sådant svineri.
Det är sex års skillnad mellan oss. Det är mer än en tredjedel av hennes liv. För sex år sedan då jag var hennes ålder var hon elva.
Fitta.
Fitta.
Jävlar.
Fitta.
Ångesten sprider sig som en skärseld, jag vet inte var jag ska ta vägen.
Kommer ihåg att vi hade oskyddat sex.
Jag vet att hon ligger runt.
Tydligen gör jag ju också det.
Proletär.
Jag har blivit en proletär.
Jag har blivit den delen av samhället som inte tillför någonting mer än barnafödande.
Jag har aldrig i hela mitt liv hatat mig själv så mycket som då.
Flickvännen säger någonting jag inte hör och smiter upp på ovanvåningen, senare hör jag hur de skrattar.
Båda skrattar.
Jag klarar inte av mig själv just nu, jag behöver musik. Jag har inte med min musikspelare.
Satan. Jag behöver lyssna på någonting jävligt argt och jag behöver göra det nu.
Jag ursäktar mig, men Flickvännen hinner gå emellan och föreslå att jag får skjuts hem. Jag tackar ja. Det visar sig att Fröken Vinter ska sitta i bilen.
Jag hatar denna formen av social bekvämlighet. Det är ta mig jävlar fan det värsta jag vet.
Vi kör under tystnad. Vi ska båda av vid tågstationen, eftersom jag bor där.
Vi ger varandra ett ögonkast och säger hej då.
Ögonkastet är en konfirmation av vad vi båda känner, att vi kommer aldrig mer prata med varandra och att vi båda är helt okej med detta. Åh herre gud vad dåligt jag mår. Jävlar vad jag hatar mig själv. Fullständigt avskyr mitt hela väsen.
Hade jag inte varit bättre uppfostrad i den stunden så hade jag kastat mig framför hennes tåg. Antingen det eller fyllt alla mina fickor med sten och gått ner i Nissan och dränkt mig.
Jag har alltid tyckt att självmord är någonting alla människor har rätt till, det är trots allt deras egna liv och jag anser att man har rätt att välja inte bara hur man lever sitt liv, men också hur man försvinner ur det.
Jag är också uppfostrad till att inse att det är jävligt fittigt att ta livet av sig då man har nära och kära. Jag tycker inte att min existens är viktig nog för att jag skulle ha någon sorts rätt att såra de människor som faktiskt älskar mig genom att ta livet av mig.
Nej, självmord är själviskt och jävligt svinigt.
Men i den stunden var jag nog ungefär så nära självmord i ren skam som jag kommer komma i mitt liv.
Jag går hem, sätter mig framför datorn, läser nyheterna, dricker lite kaffe och konstaterar att jag inte hatade mig själv lika mycket igår, samt att jag saknar min kära före detta fästmö någonting så ofantligt mycket. Hon vill givetvis inte veta av mig, det är jag fullt medveten om. Hon tycker inte om mig, men jag har krossat hennes hjärta genom att förvandlas från en glad människa till en trasig individ.
Trots detta så skickar jag ett sms och undrar hur hon mår.
Hon svarar inte.
Jag tar en dusch, försöker duscha av mig den svärta jag åsamkat mig själv.
Jag låg med en sjuttonårig bimbo i Lilltösens säng.
Jag suckar och bestämmer mig för att gå och lägga mig.
Förhoppningsvis när jag vaknar så hatar jag mig själv lite mindre.
Och med det som mantra somnar jag, tids nog.
